...
Jag känner mig tom. Livet fortsätter ju precis som vanligt runt om kring, och jag har ett liv utan dig, kvar sen innan. Det är bara så fruktansvärt tråkigt, när jag har fått uppleva det med dig.
Jag går runt i något helt grått. Vill gråta, men kan inte. Vill skriva till dig, men får inte. Vill leva livet ihop med dig, men det finns inte.
Plötsligt får jag en sån tydlig känsla av att kontrollen man tror man har över sitt liv, inte alls ligger i ens egna händer. Och ändå är det så fantastiskt. Att våga släppa in någon så mycket att de har makten att påverka ens liv ända in i grunden. Det är jag dig evigt tacksam för att du visat mig.
Jag försöker att leva genom tacksamheten, trots att det är svårt. Ångesten kryper sig emellan ibland. Men det finns så mycket fint omkring ändå. Jag är så glad att mina vänner finns där och stöttar, och säger bra saker. Och helt plötsligt känner jag med deras lycka så mycket mer. Tänk att några av dem får uppleva allt det fantastiska jag fick uppleva med dig.
Min rädsla kommer dock när jag tänker på mina vänner som stöttar, och då menar jag på riktigt. Var är alla mina manliga vänner? Är samhället såhär hårt? Vem har du att prata med? För jag vet ju att du har det svårast. Och det är det som gör så ont. För jag kommer klara mig, helt okej just nu, och en dag läka helt.
Men hur mår du, egentligen
