I got my eyes on you
You're everything I see
I want your hot love and emotion
Endlessly
Nu har du mig
Jag sitter vid skrivbordet i mitt rum. Min lugna lista spelas i högtalarna. Ur den korta tystnaden mellan låtarna kan man urskilja ett lågt sprakande. Om man tittar riktigt nära i colaglaset bredvid mig kan man se pytte, pyttesmå bubblor lyckligt kasta sig upp i luften, för att snart återvända ner i mörkret igen. Det är helt släkt förutom i akvariet som sprider en svag gulgrön nyans i rummet.
Bakom mig ligger det en person och sover i min säng. Det är en pojke och han säger att han är kär i mig. Jag har inte vågat säga det tillbaka än. Lite för att jag har svårt att lämna ut mig, men mest för att jag inte vet vad jag känner för honom. Hur vet man att man är kär? Vad jag har hört så vet man när man är det. Så jag är nog inte kär tänker jag.
Han vänder sig om bakom mig och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Men han suckar bara och lägger sig tillrätta.
Han har sagt att det pirrar i magen när jag tittar i hans ögon. Vad jag kan minnas har jag inte upplevt det någonsin. Men när jag oväntat ser honom i skolkorridoren kommer det där hjärtkramandet igen, pulsen ökar lite och ibland börjar jag till och med, väldigt motvilligt, svettas. Allt detta, trots att jag inte är ett dugg nervös över att träffa personen som jag idag känner så väl.
Kanske låter jag mig inte känna. Rädd för att bli sårad och utelämnad håller man gärna starka känslor djupt nerbäddade under ett tjock täcke av meningslösa skratt och fega ryck på axlarna.
Men ibland brister det. Jag berättar det bara för mina allra närmsta vänner, de som redan har läst varenda sida utav min bok av känslor och beteenden. Och som kan mig utan och innan. Till någon annan skulle jag aldrig säga något. Men ibland när jag sitter med pojken som nu sover där bakom mig, dras det tjocka täcket undan. Det brukar vara sent, när det enda ljus som sprider sig över oss när vi sitter där i sängen, är det från nattens ödmjuka måne. Och han tittar på mig allvarligt och jag ser i hans blänkande ögon att han tycker jag är den finaste flickan i världen. Då gör det ont i mig. Det är en konstig känsla av att något saknas där inne. Tårarna tränger och jag blinkar alttid bort dem panikslaget för att slippa visa mig mänsklig. Och det enda botemedlet mot smärtan är en kram. Det är inte vilken kram som helst, utan den måste vara så hård att man tror att man ska plattas till för alltid och det måste vara så svårt att andas så man tillslut tvingas släppa taget om varandra. Och, så måste den vara från en väldigt speciell pojke. Lyckligtvis sitter han mittemot och är bara, bara min.
Kanske är det början till att bli kär? Vet inte riktigt om jag vill, vågar. "How do we get out now?" sjunger Fink medan jag funderar och jag bestämmer mig. Vad det än är, så vill jag inte ta mig ur.
Jag släpper tankarna och vänder mig om. Pojken som fortfarande sover får en mjuk puss på kinden och öppnar trevande ögonen. Precis när hans blick möter min och han ler sådär fint snett mot mig, då pirrar det till. Försiktigt och lyckligt, någonstans där, långt ner i min mage.
Jag ser dig
Han märker att vi håller koll på varandra,
Tappar fokus så att du nästan håller på att ramla
Du tittar bort men blicken din den är sorgsen,
Och nu förstår jag att det ni har är nonsen
