firearm

Jag känner mig tom. Livet fortsätter ju precis som vanligt runt om kring, och jag har ett liv utan dig, kvar sen innan. Det är bara så fruktansvärt tråkigt, när jag har fått uppleva det med dig. 

Jag går runt i något helt grått. Vill gråta, men kan inte. Vill skriva till dig, men får inte. Vill leva livet ihop med dig, men det finns inte.

Plötsligt får jag en sån tydlig känsla av att kontrollen man tror man har över sitt liv, inte alls ligger i ens egna händer. Och ändå är det så fantastiskt. Att våga släppa in någon så mycket att de har makten att påverka ens liv ända in i grunden. Det är jag dig evigt tacksam för att du visat mig.

Jag försöker att leva genom tacksamheten, trots att det är svårt. Ångesten kryper sig emellan ibland. Men det finns så mycket fint omkring ändå. Jag är så glad att mina vänner finns där och stöttar, och säger bra saker. Och helt plötsligt känner jag med deras lycka så mycket mer. Tänk att några av dem får uppleva allt det fantastiska jag fick uppleva med dig. 

Min rädsla kommer dock när jag tänker på mina vänner som stöttar, och då menar jag på riktigt. Var är alla mina manliga vänner? Är samhället såhär hårt? Vem har du att prata med? För jag vet ju att du har det svårast. Och det är det som gör så ont. För jag kommer klara mig, helt okej just nu, och en dag läka helt.

Men hur mår du, egentligen

Du säger att du är jättekär i mig, men visar det inte. Vad har ord för betydelse ifall känslan inte finns där? Hur ska jag kunna tro på dina ord om jag inte känner dom?

Jag är så rädd att du faktiskt bara är en av alla dom personer jag träffat innan. Som får en illusion om kärlek, om ett liv med en öppen och lättsam person, och om en problemfri tillvaro. Bara det att du också bländade mig, och jag trodde på dig. På oss. Är det vad vi kallar en sommarförälskelse? Kan den komma under vintern? Du säger ju att vintern är din bäst årstid. 

Min bästa årstid är våren. Egentligen är det sommaren, men denna sommaren är bara mörkt molnig av en semester som jag inte kan spendera med dig. Men som jag hoppades skulle vara vår finaste tid ihop. Vem ska jag nu ta med till stugan vi bokat? Jag kanske får vandra själv längs leder och ner till havet. Trots att jag är en sån som ska vidare hela tiden, inte älta. Det blir nog inget Öland för mig ändå när jag tänker efter. 

Tur att jag i alla fall har en päls att gosa med hela dagarna. Som tar upp mycket av tid och tankekraft. Men hur kan jag uppskatta det lika mycket när jag trodde han skulle kännas som vår ihop? Så blev han istället det som separerade oss. Jag är glad att han inte vet att jag tänker såhär. Det hade jag inte kunnat leva med om han visste.

Mamma frågar varje dag om jag har ätit och jag svarar jaaaaa mamma det har jag, och ljuger i alla fall inte för jag har ätit lite choklad som låg på köksbordet. Och vid tre äter jag lite potatissallad ur burken. Matlusten är lite åsidosatt när man bara går och väntar på att någon ska göra slut med en. 

Tänk att livet kan vända så. Att nya relationer är så ömtåliga. För mig var den inte ömtålig, och det är väl det som blev fel. För dig var den det, och det frågade jag dig aldrig om.

Du säger att det bara handlar om dig själv och att jag inte kunnat göra något annorlunda, men jag tror dig inte.