...
Jag kryper ner i min säng. Plötsligt känns 140cm alldeles för brett. Delen som annars brukade fyllas av en varm drömmande trygghet, ger nu utrymme för jobbiga tankar. Överallt där du brukade ligga, finns nu istället en
massa onödig plats. Som fylls med saknad och som fylls med jobbig ensamhet.
Mina dagar, tidigare med lycka svallande, nu tomma, men samtidigt
proppfulla med tid.
Vad gör man när man står ensam kvar?
Kommentarer
Trackback
