firearm

I kylan promenerar jag hem från bussen.

Han har inte hört av sig på ett tag. Det gör nästan ont i mig av saknad och

jag vill så gärna att han ska höra av sig. Vägen hem är tråkig och lång, men det är för kallt för fingrarna att dra av vantarna och ta upp telefonen. Och töntigt nog vill jag se om han hör av sig istället för mig. Jag saknar alltid honom, medan han verkar klara sig så bra själv.

 

Det plingar i telefonen. Hoppet skuttar till i magen, men lägger sig. Jag suckar. Nej. Det är inte han. Jag vet det, trots att jag hoppas. Telefonen får ligga. Han är faktiskt den enda jag skulle orka prata med just nu.

 

Trots att jag hela vägen hem vill kika vem det är, gör jag det inte för jag vet att det inte är han. Jag säger till mig själv att jag är löjligast i världen flera gånger, pinsam. Han har fullt upp och tänker inte på mig nu. Jag skyndar och längtar in i värmen.

 

Först när fingrarna äntligen tinat orkar jag tillslut ta upp telefonen. På displayen visas ett sms. "Jag saknar dig" skrev han.