Mina fingertoppar på din rygg som förr
Jag är din tills du kommer hitta den rätta för dig
Jag e ledsen om jag inte var den bästa för dig
Jag e ledsen om jag inte var den bästa för dig
She don’t give a shit about you
And she will let you run away
So just run away
Jag vet ingenting om nånting förutom att jag vill vara din
Ma chérie
jag kan inte prata franska,
men det låter väl ändå fint
...
We order different drinks at the same bar
...
You got me all fired up
And I got my hands tied up
Even in the darkest times
You’ll always be my guiding light
Tell me something girl
Are you happy in this modern world,
Or do you need more?
Is there something else you’re searching for?
I can’t fall in love without you
So please don’t fall in love without me
And I know it ain’t pretty
When our heart gets broke
The way he lays his hand on my leg, where you used to play with my ripped jeans.
He looks me in the eyes and I have to look away. Cos he’s not you
Jag scrollar dina bilder
Men du lägger inte upp nått för du är
på din grind
So far away, but still so near
I’m giving it my all, but I’m not the girl you’re taking home
Lost in Paris with you
Give me your heart cuz I ain’t gonna break it
...
Jag sitter på ett kafé, dricker kaffe och tänker på dig.
Jag åker spårvagn, kläms bland okända människor och tänker på dig.
Jag umgås med vänner, skrattar och tänker på dig.
Vem är jag för dig?
Fuck dom andra dom är standard
I got my eyes on you
You're everything I see
I want your hot love and emotion
Endlessly
Nu har du mig
Jag sitter vid skrivbordet i mitt rum. Min lugna lista spelas i högtalarna. Ur den korta tystnaden mellan låtarna kan man urskilja ett lågt sprakande. Om man tittar riktigt nära i colaglaset bredvid mig kan man se pytte, pyttesmå bubblor lyckligt kasta sig upp i luften, för att snart återvända ner i mörkret igen. Det är helt släkt förutom i akvariet som sprider en svag gulgrön nyans i rummet.
Bakom mig ligger det en person och sover i min säng. Det är en pojke och han säger att han är kär i mig. Jag har inte vågat säga det tillbaka än. Lite för att jag har svårt att lämna ut mig, men mest för att jag inte vet vad jag känner för honom. Hur vet man att man är kär? Vad jag har hört så vet man när man är det. Så jag är nog inte kär tänker jag.
Han vänder sig om bakom mig och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Men han suckar bara och lägger sig tillrätta.
Han har sagt att det pirrar i magen när jag tittar i hans ögon. Vad jag kan minnas har jag inte upplevt det någonsin. Men när jag oväntat ser honom i skolkorridoren kommer det där hjärtkramandet igen, pulsen ökar lite och ibland börjar jag till och med, väldigt motvilligt, svettas. Allt detta, trots att jag inte är ett dugg nervös över att träffa personen som jag idag känner så väl.
Kanske låter jag mig inte känna. Rädd för att bli sårad och utelämnad håller man gärna starka känslor djupt nerbäddade under ett tjock täcke av meningslösa skratt och fega ryck på axlarna.
Men ibland brister det. Jag berättar det bara för mina allra närmsta vänner, de som redan har läst varenda sida utav min bok av känslor och beteenden. Och som kan mig utan och innan. Till någon annan skulle jag aldrig säga något. Men ibland när jag sitter med pojken som nu sover där bakom mig, dras det tjocka täcket undan. Det brukar vara sent, när det enda ljus som sprider sig över oss när vi sitter där i sängen, är det från nattens ödmjuka måne. Och han tittar på mig allvarligt och jag ser i hans blänkande ögon att han tycker jag är den finaste flickan i världen. Då gör det ont i mig. Det är en konstig känsla av att något saknas där inne. Tårarna tränger och jag blinkar alttid bort dem panikslaget för att slippa visa mig mänsklig. Och det enda botemedlet mot smärtan är en kram. Det är inte vilken kram som helst, utan den måste vara så hård att man tror att man ska plattas till för alltid och det måste vara så svårt att andas så man tillslut tvingas släppa taget om varandra. Och, så måste den vara från en väldigt speciell pojke. Lyckligtvis sitter han mittemot och är bara, bara min.
Kanske är det början till att bli kär? Vet inte riktigt om jag vill, vågar. "How do we get out now?" sjunger Fink medan jag funderar och jag bestämmer mig. Vad det än är, så vill jag inte ta mig ur.
Jag släpper tankarna och vänder mig om. Pojken som fortfarande sover får en mjuk puss på kinden och öppnar trevande ögonen. Precis när hans blick möter min och han ler sådär fint snett mot mig, då pirrar det till. Försiktigt och lyckligt, någonstans där, långt ner i min mage.
Jag ser dig
Han märker att vi håller koll på varandra,
Tappar fokus så att du nästan håller på att ramla
Du tittar bort men blicken din den är sorgsen,
Och nu förstår jag att det ni har är nonsen
