Och där var du
Jag har så länge tänkt på hur det skulle vara första gången vi stötte på varandra igen. Hur det skulle kännas, var det skulle vara, hur det där hugget i bröstet skulle komma tillbaka. Någonstans ändå hoppats på att vi skulle vara fulla så alla kort hade hamnat på bordet vare sig vi ville eller inte. Att det skulle finnas någon form av dragningskraft kvar.
Men det blev inte så. Att stöta på dig var precis som att stöta på vem som helst som man inte träffat på länge. Bara att ditt sätt att kramas, rycka på axlarna och dina solstrålar runt ögonen påminde om ett tidigare liv. Men jag kände inte så mycket. Och det var jobbigt i sig. För jag har känt så mycket för dig, för hela vår tid ihop och för en lång tid efter. Men nu fanns inte något kvar av det. Vad tomt det är att inte känna längre.
